måndag 26 oktober 2009

Marinering 2.0: Injicering

Jag har länge letat efter ett bättre sätt att smaksätta en köttbit än marinering. Den senaste veckan har jag tagit några rejäla steg åt ett mer spännande håll. Men det krävdes lite ovanligare utrustning i köket och ett besök till apoteket.

Det finns många anledningar till att laga kött hel i bit i ugn på lägre temperatur istället för i skivor i stekpanna. Genom att tillaga köttbiten på lägre temperatur under längre tid kommer köttet att bli saftigare och mörare. Det som händer är att fiberproteinerna denatuerar (sönderdelas) långsammare, köttet faller isär lättare och uppfattas därmed som mer mört. Dessutom är vätskeförlusten betydligt mindre vid lågtemperaturtillagning och köttet kommer helt enkelt att bli saftigare. Dessutom så är det mycket enklare att få köttbiten precis som man vill ha den. Jag tycker fortfarande att det är svårt att få en köttbit på grillen eller i en stekpanna precis perfekt. Ofta blir den genomstekt och torr. Vill man steka eller grilla kött i just skivor så fungerar det bra med riktigt fint kött, till exempel oxfilé. Men om man vill använda lite billigare bitar så är en hel bit att föredra tycker jag.
o
Men det finns ändå en del saker att fundera kring. Själva smaken utvecklas vid en högre temperatur. Den s.k. Maillard-reaktionen, som är själva stekytan, är central i många olika sorters tillagning och inte minst när man tillagar kött. Det är när stekytan bildas som merparten av smakämnena bildas. Själva kärnan i köttet påverkas bara av nedbrytningen av proteiner och fett men när stekytan bildas reagerar proteiner med olika sockerarter och en hundratal olika smakämnen bildas som ger karaktäristiska rostade toner men även blommiga, kryddiga och gräsiga toner (McGee, 2004). En annan stor poäng med stekytan är att den stänger inne vätskan i köttbiten och hjälper till att hålla köttet saftigt.
o
Enkelt uttryckt kan man säga att det bästa sättet att tillaga kött är att ge den en ordentlig stekyta och sedan låta det gå klart i ugnen på en låg temperatur.
0
Utmaningen blir då hur man ska smaksätta köttet på bästa sätt. Traditionell marinering kommer inte att lösa hela uppgiften eftersom marinaden inte tränger in i köttet utan framför allt kommer att påverka ytskiktet. Om man har alkohol i marinaden underlättar det men det kommer fortfarande inte att tränga in i kärnan på en större köttbit. Vi kan göra små stick i köttbiten och sticka in kryddor. Ett utmärkt sätt att att få lammsteken smakrik är ju att proppa den full med vitlöksklyftor och rosmarinkvistar. Vi kan också skära skåror i köttbiten och fylla den med till exempel smakrika ostar. Men om vi perforerar köttet för mycket kommer vi att få andra problem. Främst med att köttbiten kommer att släppa för mycket vätska.
0
Rubbing (torrkryddning) är ett utmärkt sätt att krydda kött, men det kommer ju också bara att ge smak åt själva stekytan. Detta är givetvis viktigt men frågan kvarstår. Hur ska vi kunna smaksätta hela köttbiten?
0
Häromkvällen läste jag Haqvin Gyllenskölds klassiska "Konsten att laga mat" från 1956. I många delar har förstås utvecklingen sprungit ifrån Gyllensköld men i många delar är boken forfarande, 50 år senare, fascinerande läsning. (I Sverige ges det ut över 400 kokböcker per år fulla av recept men väldigt sällan böcker om vad som egentligen händer i köket). I avsnittet om saltning kommer Gyllensköld in på svårigheten att få smaken att tränga in i en hel köttbit. Men i samma ögonblick kommer lösningen, enkelt och genialt.
"Jag har därför gjort försök med att spruta in koncentrerad
saltlösning i köttet, vilka givit utomordentliga resultat."
Detta måste givetvis utforskas. Första problemet var dock att få fatt i injektionsnålar. Nu råkar min far vara läkare och efter ett litet snack med den trevliga personelen på mitt apotek så gjorde vi en beställning av en låda sprutor med injektionsnålar.
0
Efter några dagars väntan var det dags att skrida till verket. Med två inhandlade identiska bogstekar utgick jag från Gyllenskölds rekommenderade mått. Jag löste 35 g salt i en deciliter vatten och gav även lösningen smak av vitlök, peppar och örter. Av denna saltlösning tog jag sedan ungeför en en tredjedel till ett kilo kött.
0
När man sprutar saltlösningen sticker in nålen till mitten och drar sedan ut den samtidigt som man pressar ut 1-2 ml saltlösning per stick. Poängen är att få många "strängar" som blir jämnt fördelade i köttbiten. Det blir ganska många stick men man lär sig fort.
0
Det problem jag stötte på var främst att nålen geggade igen. Jag fick göra ren den några gånger men om man får fatt i grövre nålar så skulle det nog vara bättre. Ett alternativ är förstås att sila lösningen ordentligt. från eventuella kryddrester.
0
Köttbiten fick vila några timmar. Jag gjorde sedan en liten rubbing och klappade in båda köttbitarna (en med och en utan injicering). Stekte dem sedan i en blandning olja och smör tills de fik fin stekytra och lät dem gå klart i varmluftsugn på 125 grader tills kärnan uppnått en temperatur av 63 grader.
0
Med två till synes identiska stekar var det då dags att utsätta min bättre hälft för ett blindtest. Och det gick fort. Hon tog direkt vilken bit som var vilken. När jag själv provade förstod jag varför. Det var en oerhört tydlig skillnad och den injicerade steken smakade så mycket bättre.
0
Nu var stekarna medvetet ordentligt röda men där den oinjicerade steken mest smakade rått kött hade den andra en mycket fylligare smak med en perfekt sälta. Gyllenskölds saltkoncentration var alldeles utmärkt. De övriga kryddorna märktes inte så mycket så här får jag fortsätta experimentera. Och tro mig, det kommer jag att göra. Detta var bara början.

måndag 19 oktober 2009

Konsten att koka ett ägg

Idag såg jag årets matfilm Julie & Julia. En varm och härlig komedi med mycket kärlek till det franska köket. Inte så märkvärdig egentligen men välgjord in i minsta detalj. Och det är ju inte så konstigt eftersom den bygger på två sanna historier. I den ena historien får vi följa den amerikanska kokboksförfattaren och tv-kocken Julia Child i 50-talets Paris då hon bestämmer sig för att lära amerikanerna att laga fransk mat. Den andra historien utspelar sig i ett alldeles för litet lägenhetskök i Queens och handlar om bloggaren Julie Powell som bestämmer sig för att under ett år laga alla rätter i Julia Childs kokbok "Mastering the Art of French Cooking".

Det finns många anledningar att gilla Julie & Julia. Meryl Streep (Julia Child) låter och ser ut som Dame Edna men man kan ändå inte låta bli att charmas. Amy Adams (Julie Powell) gör en underbar tolkning av en halvt misslyckad tjej med 30-årskris. Men allra mest gillar jag filmen för dess kärlek till maten. Om konsten att hacka en lök, hur man lagar en Boeuf Bourgignon och hur man benar ur en anka. Själv var jag bara tvungen att pochera ett ägg i kväll. Finns det något elegantare sätt att servera ett ägg?

Att laga pocherade ägg (eller förlorade ägg som det ofta heter på svenska) innebär att man kokar ägget utan skal. Det ska bli en fin liten kudde av ägget och äggulan ska vara helt täckt av äggvita (därav namnet poche=ficka). Det kräver lite träning men framför allt några bra tips på vägen. Vinäger, en bra virvel och färska ägg är det du behöver ha koll på.

Koka upp vatten i en kastrull, vattnet bör vara ca 5 cm djupt. Tillsätt lite vinäger (ca 1 msk per liter vatten) och lite salt. Vinägern gör att äggen håller ihop och inte flyter ut i vattnet. I många svenska recept står det ättika men jag tycker att det blir godare med vinäger.

Sänk värmen så att vattnet precis sjuder. Knäck ett ägg i en liten kopp. Det är viktigt att äggen är färska. Om äggen är gamla så rinner vitan ut. (Tips! Köp några extra ägg. Det kan gå åt några stycken första gången.)

Ta en sked och snurra längs kanten på kastrullen så att det bildas en virvel. Häll i ägget försiktigt i mitten av virveln. Fortsätt att snurra tills ägget börjat stelna. I många recept står det att man ska vika äggvitan försiktigt över äggulan men det är rätt svårt tycker jag. På det här sättet kommer virveln att fixa det hela. Koka i 3 minuter. Vitan ska stelna förstås men äggulan ska vara lös. Vill man ha ett lite fastare äggula så är det ju bara att förlänga koktiden förstås, 5 minuter ger en fast äggula.

Ta upp ägget med en hålslev, låt det rinna av lite på hushållspapper och snygga till det om det behövs (ta bort eventuella äggvitesträngar). Salta.

Pocherade ägg är utmärkt till brunchen. På stekt bröd med en god skinka. Läckert också i en soppa, till exempel spenatsoppa. Eller varför inte till en lite lyxigare pytt, kanske på skaldjur.

För den som vill bli besatt finns faktiskt Julie Powells blogg The Julie/Julia Project på nätet. 365 dagar. 536 recept. Onekligen lätt att fastna.

onsdag 30 september 2009

Finalbidragen i bild

Sedan några dagar finns vårt finalbidrag i Årets Hemmakock ute på Tasteline. Alltid kul att se hur någon annan tolkar ens recept, inte minst visuellt. Jag tycker att de har lyckats riktigt bra. Framför allt varmrätten är rätt svår att se snygg ut faktiskt. Smart att skära upp kycklingen och några extra poäng för smart färgval på tallriken. Rätten i sig (med den vackra sparrisen undantagen) är ingen färgexplosion direkt så den mår bra av lite stöd.

Gillar fotningen av efterrätten också. Smart att plåta crêpesen från sidan så att man ser kompotten. Äpplena är lite härligt sockerglansiga och prickiga av kanelen, pannkakorna perfekt stekta och chokladigt bruna. Grädden anas i bakgrunden. Det vattnas i munnen. Några kanderade rosenblad hade kanske varit en schysst färgbrytning, eller så hade det varit för mycket ...

Det är alltid en bra idé att plåta mat från sidan och nära. Och proffsen har ju koll på sånt. Uppifrån och på lite avstånd kan man förstöra vilken snygg rätt som helst.

Parmesanöverbakad kyckling med kronärtskocka
Kamutveteotto med sparris

Chokladcrêpes med äppelkompott
Foto: Emma Mattsson
>> till receptet på Tasteline

fredag 18 september 2009

Matmyter: Alkohol i matlagningen

Det går väl utmärkt att ha i alkohol i maten, den förvinner ju ändå? Och vad händer om glöggen råkar börja koka? Då försvinner väl all alkohol direkt? Eller har den redan försvunnit? Alkohol ju har en lägre kokpunkt? En välodlad myt är att alkoholen försvinner direkt när du hettar upp den. Så är det faktiskt inte.
En seglivad myt
Det tar i praktiken ganska lång tid för alkoholen att försvinna. Ändå tycks det vara en uppfattning som de allra flesta har. Var kommer då myten ifrån? Min gissning att de flesta tror att alkoholen förångas innan vattnet, på grund av deras olika kokpunkter men så lätt är det inte. Faktum är att det tar ganska lång tid för alkoholen att försvinna. Det beror givetvis på hur länge en sås eller en gryta står och kokar, men lite kommer alltid att finnas kvar.

Att alkoholen försvinner är en myt som underhålls av många auktoriteter. Många dietister och näringsexperter menar att alkohol i mat inte är några problem. Alko (Systembolaget i Finland) skriver på sin webbplats ”att all alkohol försvinner och kvar blir bara den goda smaken”. Dessutom tar de flambering som exempel som faktiskt är en metod som bara tar bort 25% av alkoholen. Resten av alkoholen är kvar.

Efter en diskussion i veckan på Facebook skickade min vän John ett fråga till Livsmedelsverket:

”Jag undrar om det finns några studier på hur alkohol försvinner i varm matlagning. Ofta använder man ju vin, ibland också sprit i såser och soppor. Vet någon hur snabbt alkoholen försvinner när man exempelvis sjuder en soppa med vin i?”
Svaret från Livsmedelsverket kom idag. Förutom att det inte riktigt var svar på frågan visar att de inte har en aning om vad de pratar om. Och man kan ju tycka att de som arbetar på Upplysningen på Livsmedelsverket borde veta bättre.

”Hej! Alkohol har en kokpunkt på 70 grader, och har man väl kommit upp i den temperaturen så går det snabbt.”
Ett litet experiment
För att komma till klarhet med hur mycket alkohol som egentligen försvinner gjorde jag i veckan ett enkelt experiment. Med hjälp av en hydrometer (ett instrument som man använder för att bland annat beräkna alkoholhalt vid vintillverkning) en flaska enklare rödvin (De Bortoli Shiraz) och en kastrull skred jag till verket.

Första experimentet var hur mycket alkohol som försvinner när vinet bara kokar upp. Ungefär vad som händer när du glömmer att vakta glöggkastrullen. Genom att mäta värdet före och efter så kunde jag räkna ut den nya alkoholhalten på det kokta vinet. Mätningen visade att vinet sjunkit med bara en halv procentenhet från 14,4 % till 13,9 %. Nu har jag en induktionsspis så det hela gick väldigt fort, har man kastrullen stående på en lägre temperatur kommer mer alkohol att förångas. Men att all alkohol skulle försvinna direkt stämmer inte. Däremot så smakade det lite konstigt. Och detta är ju ett viktigare argument för att vakta sin glöggkastrull, att doften och aromen blir sämre.

Nästa experiment var att se vad som händer efter 15 minuter. Eftersom rödvinet då hade reducerats spädde jag det till ursprunglig vätskemängd och mätte. Resultatet visade att alkoholhalten sjunkit med ca 4 % och vinet hade alltså fortfarande en alkoholhalt på över 10%.

Efter ytterligare 15 minuter hade alkolen minskat ytterligare men i en lägre takt. Ett problem med mitt lilla experiment är dock mätmetoden. När rödvinet får stå och koka ändras sammansättningen och vinet blir tjockt och simmigt. Perfekt att bygga en god rödvinssås på men svårt att mäta med en enkel hydrometer.

Experimentet visar tydligt på att det tar lång tid för alkoholen att försvinna. För att få mer tillförlitliga tidsuppskattningar får vi dock gå till andra källor.

Hur mycket försvinner egentligen?
Det finns inte särskilt många som skrivit om detta. Alla kökskemisters guru Harold McGee nämner det kortfattat i sitt praktverk ”On Food And Cooking - The Science and Lore of the Kitchen” (ett måste för alla som vill förstå mer om vad som händer i köket).

Den mest omfattande studien kring alkohol i mat som jag stött på är ”Alcohol retention in food preparation, Augustin J, Augustin E, Cutrufelli RL, Hagen SR, Teitzel C., J Am Diet Assoc. 1992 Apr;92(4):486-8”. McGee verkar ha hämtat sina siffror från denna studie.

En liten tabell över hur lång tid det tar för alhoholen att försvinna finns faktiskt på engelska Wikipedia. Den tabellen är en god uppskattning av hur lång tid det tar för alkoholen att försvinna i en sås eller en gryta. Samtidigt är det ganska komplext och beror på andra faktorer som värme, mängden vätska och storlek på kastrullen.

Efter 15 minuter återstår 40% alkohol
efter 30 minuter återstår 35%
efter 1 timme återstår 25%
efter 1.5 timme återstår 20%
efter 2 timmar återstår 10%
och efter 2.5 timme återstår 5%.

Särskilt anmärkningsvärt är att hela 75% av alkoholen är kvar när man flamberar. Inget problem heller tycker jag (som gärna har konjakssmaken kvar), men det kan ju vara roligt att känna till.

Ett godare resultat
För mig är det inte ett problem att alkoholen inte försvinner så fort utan snarare tvärtom. Det är rimligt att en del av alkoholen är kvar för det ger smak i sig. Och koka bort för mycket alkohol kanske ger grytan snarare en fattigare smak än tvärtom.

Att en skvätt vin eller lite sprit gör underverk i såser och grytor vet vi av erfarenhet. Det blir helt enkelt godare. Detta beror på flera faktorer. Framför allt har ju vinet och andra alkoholhaltiga drycker en smak i sig som man vill åt. De fina dofterna och aromerna som finns i rödvinet är ju det som bygger en rödvinssås och en fisksoppa smakar helt enkelt inte som den ska utan rikligt med vin.

Att många maträtter blir godare med alkohol beror också på att många smakämnen och aromer inte är vattenlösliga - utan just faktiskt alkohollösliga! Tomater är ett exempel. En skvätt alkohol tar fram en del dolda aromer och smaker som annars inte hade kommit fram. Och ett alkoholfritt matlagningsvin kommer aldrig att kunna åstadkomma samma resultat.

Oftast rör det sig om små mängder så jag kommer att fortsätta att skvätta i lite vin i köttfärssåsen även till barnen. Jag kommer dock låta den stå och puttra ganska länge, men det gör jag ju i alla fall. Men om man tänker äta en fisksoppa med mycket vin som bara fått koka några minuter så kanske det är klokt att låta bilen stå.

tisdag 15 september 2009

Floyd - en legend

Idag kom nyheten att den brittiske TV-kocken och legenden Keith Floyd har avlidit. Floyd var verkligen en personlighet med stora mått. Hur bra kock han egentligen var kan väl diskuteras men glädjen till maten (och drycken) var det inget fel på. Med sin opretentiösa stil visade han publiken att mat är till för alla och att alla kan laga mat. Och frågan är vekligen om det hade funnits en sån marknad för tv-kockar om inte Floyd hade banat vägen.

Jag kommer alltid minnas när Floyd kokade kräftor i vin på Vattenfestivalen och när han grillade lunnefåglar och wokade val på Island. Inte helt okontroversiellt förstås. Men sån var han den gode Keith.

Är det inte lite märkligt ändå att England vars egna kök inte är mycket att hurra för lyckas matcha fram så många bra tv-kockar? Nigella, Jamie Oliver, Gordon Ramsay och inte minst mina personliga favoriter just nu Hairy Bikers.

Krabba + Caesar = Sant!

Nu inleds krabbsäsongen. Enligt traditionen ska man äta skaldjur i månader med r och september är följaktligen startskottet. Men vad ska vi ha för tillbehör? Jag vill slå ett slag för den klassiska caesarsalladen. Krabba och Ceasar är en alldeles utmärkt kombo.

Det går ju att få tag i skaldjur året runt och med vår moderna livsmedelshantering behöver man inte vara så orolig ens under de varmaste sommarmånaderna. Men som de allra flesta gamla regler så finns det en anledning. Det är nu i mitten av september som krabborna är som mest fullmatade. Jag tjuvstartade dock redan för en månad sedan. Bilden ovan är från en härlig krabblunch i Björnsängen på Nordkoster i slutet av augusti. Men nu blir det möjlighet att njuta några gånger till. ...

Krabba är ett av mina absoluta favoritskaldjur. Det har en härligt mustig havssmak, det är rikligt med kött och de är förhållandevis billiga. I alla fall om man jämför med hummer, ostron och havskräftor.

Och så tillbehören då. Ett gott bröd och några schyssta ostar är en bra början. Hovmästarsås är ett klassiskt tillbehör men jag gör hellre en aioli, gärna med saffran. Senare år har jag också fastnat för att göra en klassisk ceasarsallad till. Med sina tuffa smaker med vitlök och parmsanost så matchar ceasarsalladen krabban på ett alldeles ypperligt sätt.

Att göra en caesarsallad är inte särskilt svårt men det kräver lite kärlek. Det finns tyvärr alldeles för många avarter av ceasarsallad idag. Jag har inga problem att klassiska recept får moderna varianter men det är lite tråkigt när man tappar poängen.

Caesarsalladen har inget med varken Julius Caesar eller Caesar´s Palace i Las Vegas att göra. Den har fått sitt namn efter den italiensk-mexikanske kocken Caesar Cardini. Det finns lite olika historier om salladens uppkomst men den brukar dateras till 1924 i Tijuana. Den klassiska caesarsalladen görs på romansallad, vitlöksolja, worcestershiresås, minutkokt ägg, pressad citron, salt, peppar, fint riven parmesanost och brödkrutonger.

I många modernare recept finns det alla möjliga varianter på dressingen. Majonnäs och sardeller är vanligt och det funkar rätt bra om man vill göra en färdig dressing och ringla över. Men den klassiska ceasardressingen görs direkt i salladen. Poängen med detta är att alla salladsbladen ska bli ordentligt täckta med oljan så att den finrivna parmesanen ska fastna ordentligt. Bladen ska liksom bli helt ludna av den finrivna osten. Därför ska det vara just riktigt finriven parmesan. Vill man sedan garnera med några extra hyvlade flak så är väl det helt okej.

På lunchkrogarna får man nästan alltid en grillad kycklingfilé på sin caesarsallad och det är inget större fel med den kombinationen. Men det är ju lite enformigt kan jag tycka. Prova med en grillad biff till salladen eller som sagt en krabba.

Sardeller är ofta en ingrediens numera. Och jag är ju som bekant en vän av sardeller så det har jag heller inga större problem med. Caesar själv lär dock ha hävdat att sardellsmaken i worcestershiresåsen är tillräckig. Jag provade det klassiska receptet i helgen och är benägen att hålla med.

Bacon är en annan nymodighet som jag gillar. Lite knaperstekt bacon att strö över ger en alldeles utmärkt sälta och smak.

Vad du tycker är en bra caesarsallad och vad man får ha i och inte är ju helt upp till dig. Men jag rekommenderar dig att prova det klassiska receptet en gång så får du smaka hur det var tänkt en gång. Det sägs att kockarna på Caesars hotell i Tijuana tillagade salladen vid bordet á la minute. Så vill du stila lite extra så ...

Receptet är anpassat till fyra personer.


Caesarsallad, lite närmare originalet

2 krukor med romansallad
4 skivor vitt formbröd
4 vitlöksklyftor
1 dl olivolja
1 citron
2 ägg, kokta exakt en minut
8 droppar worcestershiresås
salt, peppar från kvarn
1/2 dl finriven parmesanost

  1. Skölj salladen och låt den torka
  2. Skär bort kanterna på brödet och skär det i tärningar. Torka det i ugn ca 10 minuter i hundra grader. De ska bli torra men inte få färg.
  3. Pressa vitlöken och mixa med oljan.
  4. Hetta upp en stekpanna och häll i några matskedar vitlöksolja och tillsätt brödet. Rosta krutongerna så att de får fin färg. Lägg dem i en skål att svalna.
  5. Koka upp vatten i en kastrull. Lägg i äggen med hjälp av en sked och koka exakt en minut. Häll av vattnet genast och slå på kallvatten.
  6. Riv salladen i lagom stora sjok i en stor skål. Salladen ska inte vara finskuren men det ska heller inte vara hela blad.
  7. Ringla över vitlöksolja och blanda så att alla bladen är täckta av olja.
  8. Pressa citronen och häll saften över salladen. Knäck i äggen och blanda igen.
  9. Smaksätt med worcestershiresås, salt och peppar. Smaka av.
  10. Häll över osten och blanda försiktigt.
  11. Strö över krutonger.
  12. Njut!

söndag 13 september 2009

Söndag med stomp

Det är något särskilt med helgfrukost. På vardagarna är jag ingen frukostmänniska men när det blir helg så genomgår jag någon slags metamorfos. Ju mer desto bättre. Omelett, bacon, korvar, smoothies, misosoppa. The more the merrier. Nybryggt kaffe förstås. Och nybakakat bröd. Någonstans där så spricker det oftast tyvärr. För trots att bageritrenden börjar slå igenom på allvar och nya trendiga bagerier öppnar i varje kvarter så verkar ingen bagare vilja kliva upp på söndagmornarna för att förse mig med något nybakat.

Så jag får ta saken i egna händer. Under helgen som gått har jag dammat av mitt gamla tunnbrödsrecept. Oj, vad gott. Och så enkelt. I morse tog jag bara kummin istället för anis och fänkål. Inte så dumt alls faktiskt. Sen hade jag ingen filmjölk utan tog yoghurt i stället. Men det gick lika bra.

Stomp
Norrländskt tunnbröd som du gräddar i stekpanna. Enkelt och fantastiskt gott! Receptet ger ca 10 stora tunnbröd.

6 dl rågsikt
6 dl dinkelmjöl
1 krm bikarbonat
1 krm hjorthornssalt
1 tsk salt
4 dl filmjölk
1,5 dl sirap
kryddor, t.ex. anis och fänkål, typ en tesked

  1. Stöt kryddor i en mortel
  2. Arbeta snabbt ihop alla ingredienser till en slät deg och låt vila svalt en halvtimme.
  3. Dela degen i lämpligt många delar. Kavla ut tunt med mjölad kavel.
  4. Grädda i torr panna på medelhög värme tills det blir mörka fläckar på brödet, ca 30 sekunder per sida.